Hundraettåringen som smet från notan och försvann är en svensk film och en uppföljare till den enligt mig briljanta ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”och den handlar om våra huvudkaraktärer: Allan som spelas utav Robert Gustafsson som bland annat spelat tobias i den svenska komediserien ”morran och tobias” samt i den svenska komediklassikern ”Torsk på Tallinn”, Geddan den numera medgörliga ”gangstern” från den första filmen, Julius som är Allans trogne vän, Benny som i denna film gift sig och väntar barn med den nya karaktären Miriam och så även den desperata Kristina som har en viktig roll i filmen samt en komplicerad relation till vår hundraettåring Allan.
Filmen handlar i huvudsak om ett Läskrecept, det visar sig att under kalla kriget skapade sovjetunionen världens godaste läsk och detta ledde till mycket drama och spioneri mellan USA och Sovjetunionen. Efter mycket trassel och trissel hamnade det extremt eftersökta läskreceptet hos Allan fast det egentligen skulle hamnat hos vår nya karaktär Kristina. Hoppa tillbaka till nutid och Allan har en flaska kvar han hittar en dag och under festliga omständigheter på stranden tillsammans med de andra huvudkaraktärerna bjuder Allan Miriam på läsken. Efter att de smakat på läsken och apan de har med sig stulit flaskan och druckit upp måste nu Allan och Julius åka på jakt efter receptet. Julius motiveringar är att tjäna pengar på läsken och samtidigt får Kristina nys om Allan efter ett youtubeklipp när Julius skriker efter apan som smet iväg med läsken. Kristina ger sig av för att hitta Allan, mannen som stal hennes fars recept.
Karaktärerna hamnar därefter i knepiga situationer, väldigt mörk humor förekommer samt att vissa nyckelhändelser i filmen känns lite slarvigare än den första. Karaktärerna blir jagade utav en Engelsk gangster, CIA och hamnar i äventyr i Ryssland, Tyskland och Sverige. Smaken må vara som baken men personligen tycker jag att filmen lyckas med att vara rolig, oftast. Problemen ligger mest i själva storyn, den röda linjen som känns mer som något filmen prioriterar mindre än att få tittare att skratta.
Karaktärerna i filmen känns mycket ytligare än i den första men med undantaget om Allan som inte har samma nostalgiska aura men är samma gamla gubbe, Kristina som nog är en utav de bästa karaktärerna i filmen mycket tack vare att karaktären har en väldigt komplicerad bakgrund, man får i början ett intryck utav att hon är en antagonist men sakta som filmen går börjar man att få se lite djupare och till slut börjar man att sympatisera med henne. Poliskommisarien som arbetar med CIA efter att receptet hörts i ett utav deras spionsateliter har blivit väldigt nergraderad och dummare i denna film, han har blivit en karaktär med enbart komiskt syfte och fast det må vara kul att se honom skämma ut sig inför den amerikanska agentbyrån så känns det som att manusförfattarna tog bort lite för mycket utav karaktären vi såg i den första filmen.
Utöver allt det så var Julius trots mycket tid i bild mer utav en pådrivare, pengahungrig bakgrundskaraktär och Benny hade ett par väldigt roliga ögonblick mycket tack vare en bra skådespelarinsats men precis som Julius kändes han mer som rekvisita.
För att sammanfatta så anser jag att Hundraettåringen inte levde upp till sin föregångare Hundraåringen. Där den första filmen lyckades skapa en atmosfär med nostalgi, drama och humor lyckades denna film mest bara med humorn. Hjärtat saknades och bara för att man ser en komedi betyder det inte att man bara vill se en massa komiska intriger, speciellt inte i en uppföljare till en sådan bra film. Men en sak filmen gjorde bra var att trots problemen jag hade så var den kul att se på, inget som hänger kvar eller gör stora intryck men ändå är underhållande och som har en hög kvalitet med bland annat tillbakablickarna som känns i miljön som att de är där på den tiden. Filmen är väldigt komplicerad för mig för jag ser dess brister och även om jag vill ogilla den så kan jag inte, hade filmen inte varit en uppföljare och haft så stora skor att fylla utan varit ensamstående tror jag att mycket utav det som skurits ner hade gått lite mer obemärkt och det hade känts logiskt på det sätt att folk är lite dummare i den här filmen och mycket utav humorn i filmen baseras på det. Okej det kan jag tycka är bra på sitt eget sätt. Men när vi har karaktärer som vi redan känner och vet att de må vara komiska och pinsamma men som helt plötsligt blivit en parodi på sig själva så märks det, men jag är lite petigare än många tittare och jag gillade faktiskt filmen och skulle kunna se den igen, jag rekommenderar filmen också för att jag tror att de flesta inte kommer att se på den lika kritiskt som jag gör och ibland kan jag vara lite för pessimistisk i mitt bedömande. Precis som jag på samma sätt väldigt optimistiskt bedömer saker jag gillar och kan lätt bortse från vissa brister som i till exempel Game Of Thrones.
Jag älskar den som den är trots allt, utav mig får den: 6/10 i betyg.
_______________________________________________________________________________________________________
Annabelle är en amerikansk skräckfilm från 2014 och är baserad på en sann historia om en trasdocka som terroriserade några läkarstudenter i Kalifornien 1970 efter att ha blivit besatt utav en demon. Den påstådda sanna berättelsen är inte filmens huvudhandling utan filmen fokuserar istället på en nybliven familj som i handlingen köper dockan innan den sanna historien ska utspela sig, det vill säga att filmen utspelar sig i slutet av 60-talet.
Annabelle är egentligen så kallad ”spin-off” film. Filmen ”The Conjuring” från 2013 som också är baserad på en sann historia men som fokuserar mer på två välkända paranormala utredare hade i inledningen till filmen med en kort berättelse om Annabelle-dockan och den sanna berättelsen. The Conjuring hade även med Annabelle-dockan under vissa scener i filmen då den var en del utav ett ”hemsökt museum” med hemsökta föremål som huvudkaraktärerna har.
I den här filmen är Annabelle precis som i ”The Conjuring” inte en trasdocka utan en stor porslinsdocka med ett obehagligt utseende. Filmen handlar om Mia som är gravid och bor ihop med sin fästman John, en dag kommer John hem med en porslinsdocka som Mia samlar på och allt är frid och fröjd.
I den här bilden ser vi en scen ifrån filmen där filmens huvudprotagonist nyss fått den
hemsökta dockan i present. huvudkaraktären "Mia" spelas utav Annabelle Wallis.
En natt blir dock paret attackerade utav ett par galna sektmedlemmar, Mia och John överlever efter mycket våld men deras grannar klarar sig inte. Det är här efter attacken som dockan Annabelle börjar göra märkliga saker och insinueringar om att en av de galna sektmedlemmarna hemsöker dockan är ganska påtagbara. Mia föder barnet och paret väljer att flytta till ett nytt hus för att slippa tänka på attacken de fick uthärda. Det är efter flytten som övernaturliga händelser börjar utspela sig och med ett nyfött barn med i mixen kan filmen vara obehaglig.
Vad jag tycker:
Att göra en bra skräckfilm är väldigt svårt. Det är viktigt att man bygger upp atmosfären och inte lurar tittaren eller tillåter avslappning genom billiga trick att låtsasskrämmas. Ett exempel är om till exempel en karaktär hör mystiska ljud och ska utforska källan, spänningen blir olidlig och den byggs genom kroppen, sedan hoppar det fram en katt samtidigt som ett högt ljud hörs. Publiken skrattar och pustar ut och kroppen slappnar av igen och till slut så kommer spänningen att tyna bort så pass att det exploderande slutet inte är läskigt längre och med katter som gömmer sig i skåpluckor så sätter det inte precis karaktären i någon fara och det är faran som är skräcken.
Filmen The Conjuring som gjordes ett år innan Annabelle och som först lade basen för Annabelle dockan på film är ett prima exempel på en riktigt välgjord skräckfilm, den filmen gjordes utav James Wan, James Wan har även gjort några fler utav 2000- talets bästa skräckfilmer som till exempel: Saw (2004), Insidious (2010), Insidious Chapter 2 (2013), The Conjuring 2 (2016) och ett par skräckfilmer till dock inte lika välkända och välgjorda, de är: Dead Silence (2006) och Death Sentence (2007). Utöver skräck har han också gjort ”Fast and Furious 7 och ska även göra superhjältefilmen ”Aquaman” lagom till dess premiär 2018. Mycket ära till James Wans vän och kollega Leigh Whannell som skrivit många bra manus samt visade sina egna talanger i Insious Chapter 3 från 2015.
Åter till ämnet: Annabelle. Där Annabelles föregångare lyckades slå på stort lyckades tyvärr Annabelle att falla ihop. Filmen gör ett bra jobb med att sätta en viss ton på filmen och har faktiskt en del genuint läskiga scener, däribland den så kallade ”hisscenen” dock så var just den scenen gjord utav James Wan vilket också påminner om att den här filmen ligger några steg efter. Den använder sig utav en del billiga trick igenom filmen samtidigt som den har perioder med lite bättre struktur i uppbyggandet utav spänningen.
En bild från den nervkittlande "hisscenen" den enda scenen regisserad utav James Wan.
Fast de där tricken och försöken till lätta skrämmningar förstör mycket utav filmen. Annabelle är för mig lite utav en hybrid. Filmen är en pinata proppad med genuin skräck och billigt hollywooddravel. Hollywooddravel kan vara bra, men att försöka göra en bra skräckfilm och en övermjölkad skräckfilm går inte bra ihop. Det gäller att fokusera på en vinkel och inte försöka göra en film till två saker som är så vitt skilda.
Med det sagt kan jag dock påpeka att Annabelle kan vara en helt okej film att se på men då gäller det att inte ha för höga förväntningar eller att inte vara lika kritisk som jag.
En regning mörk höstkväll ensam hemma uppfyller filmen sitt syfte någorlunda bra och även om den inte har den där perfekta atmosfären och spänningen som gör en bra skräckfilm så kan den fortfarande vara obehaglig och skrämmande att se på, speciellt om man inte brukar se på skräck.
Den får 4.9/10 i betyg utav mig alltså strax under medelsträcket men ändå smått värd ett försök.
Guardians of the galaxy vol.2 hade premiär i April 2017 och är en uppföljare till Guardians of the galaxy från 2014. Den är också en del utav ett större “filmuniversum” där superhjältar och superskurkar baserade på företaget Marvels serietidningar. Bland andra är filmer som Ironman, Avengers och Doctor Strange en del utav samma ”universum” och i filmen ”Avengers: Infinity wars” som släpps i Maj 2018 kommer karaktärerna i dessa filmer att mötas och samarbeta sida vid sida mot en intergalaktiskt allsmäktig superskurk vid namn Thanos, som var med i den första ”Guardians of the galaxy” filmen.
I Guardians of the galaxy vol.2 ska gänget ifrån första filmen hjälpa sin enda mänskliga medlem och arroganta ledarfigur ”Star-Lord” som spelas utav Chris Pratt, återknyta banden med sin okände far. Fast efter att ha stulit ifrån ett rymdimperium och med rymdpirater hack i hälarna tvingas gruppen att splittras och återförening blir allt annat än problemfri när fiender och överraskningar dyker upp runt varje hörn.
Precis som i första filmen så får vi se ”Star-Lord” eller Peter Quill som han (karaktären) heter egentligen. I denna andra volym får vi dock reda på mer om Star-Lord och hans dolda talanger.
Den gröna krigar-tjejen Gamora är sig lik från den första filmen och har ett eget problem med sin ondskefulla syster ”Nebula” som hon måste handskas med under filmens gång. Gamora blev kidnappad som barn utav Thanos och uppfostrades att bli en perfekt krigare vilket gjorde att hennes syster Nebula ofta hamnade på pappan Thanos dåliga sida.
Drax, den muskulösa slagskämpen från den första filmen är också med i den andra filmen. Med sin oförmåga att förstå skämt och sin oförmåga att kunna ljuga även om hans liv hängde på det blir han ofta ett komiskt tillskott till filmen.
Den livsfarlige Rocket är även han tillbaka, skapad utav utomjordiska forskare ser han ut som en tvättbjörn men i denna filmen får man se att han har färdigheter och förmågor ingen annan tvättbjörn har. Han må vara gullig och charmig men han uppfattas ändå som ganska dryg emot sina kompanjoner.
”I am Groot”. Det är så långt det talande trädet Groots ordförråd lyder och till skillnad från den första filmen där Groot var ett fullvuxet träd och användbar i strid så har han i denna filmen blivit omplanterad och återfötts som ett bebisträd. Hans ordförråd är lika stort i båda filmerna men karaktären är i och med sin fysiska omvandling väldigt annorlunda i den andra filmen. När de andra kämparna i gänget ska besegra ett enormt rymdmonster lägger ”Baby-Groot” som han kallas ner tiden med att agera DJ under slaget. Medans de andra slåss och skjuter med allt vad det innebär så dansar det lilla trädet runt till gammal popmusik och slåss mot nyfikna rymdråttor. Utöver det är han ofta som Drax ett komiskt inslag fast på ett mer oskuldsfullt och gulligt sätt. Den enda som kan förstå riktigt vad han säger är Rocket, hans eviga följeslagare och kompanjon sedan innan de blev en del utav galaxens väktare.
Yondu, Kaptenen över rymdpiraterna är en blå utomjording med en magisk pil han kan styra som även var med i den första filmen har en större roll i denna uppföljare. Han har ett förflutet med Star-Lord sedan innan då det var han som tog Star-Lord ifrån jorden när han var en liten pojke.
Mantis är en tjänarinna till Star-Lords mystiska pappa men tillskillnad från sin mästare är hon inte särskilt mystisk. Med förmågan att känna av andras känslor via beröring och sin blåögda personlighet blir hon ofta med sina scener med Drax ett väldigt komiskt men också berörande inslag i filmen.
Ego är namnet Peter Quills eller ”Star-Lords” pappa. När han på eget initiativ söker upp sin son höjs det många ögonbryn, men han erbjuder också sin son svar på frågor han inte ens visste att han ville ställa. Utan att avslöja för mycket kan man säga att Ego må se ut att vara en människa men är mycket mer än så. Ego är en karaktär omgiven utav mycket mystik och sanningen han berättar för sin son Peter är sanning men är det hela sanningen?
The sovereign är ett utomjordiskt kungarike där invånarna har guldfärgad hy och en extrem stolthet som ofta kan leda folk som talar utan att tänka i trubbel. Ayesha heter ledaren och Drottningen och efter att Rocket bestämt sig för att stjäla värdefulla batterier ifrån den utomjordiska civilisationen så samlar Ayesha hela sin drönarflotta emot galaxens väktare, men inte för batterierna utan för att de stal från det stoltaste och allvarligaste kungariket i hela galaxen.
Vad jag tycker: Med poppig musik och välgjorda äventyrliga rymdscener blir Guardians of the galaxy vol.2 en värdig uppföljare till sitt original. Filmen har en aning mer drama än vad den första hade men på många sätt har den mycket mer av allt. Mer action, mer humor och mer drama gör vol.2 till en plusmeny med en extra ostburgare. Om man vill se något mörkare så är Guardians of the galaxy vol.2 inte rätt val för den är mer som Star wars på en överdos utav socker. Fast till skillnad från många andra filmer inom samma genre så är Guardians of the galaxy vol.2 inte bara tanklöst ögongodis, det är mycket komiska inslag och massor med påkostade actionscener men i grunden har filmen ändå en dramatisk och väldigt personlig historia att berätta men det gäller att ta en film för vad den är och inte förvänta sig att det ska vara ”fight club” när det är ”American Pie”. Med det sagt måste jag dock påpeka att Guardians of the galaxy må ha varit bra men inte riktigt lika bra som den första filmen. Mitt betyg på denna filmen skulle jag sätta på 7.5/10 medans jag på den första Guardians of the galaxy filmen skulle sätta 8/10. Jag rekommenderar den verkligen men man bör ha sett den första filmen först och enligt mig helst också ha sett de andra filmerna i ”Marvels cinematic universe” alltså de andra filmerna som ironman och Thor som utspelar sig i samma fiktiva värld.