Ögonen.

Ögon sägs vara ett fönster till en människas själ. Om inte själen existerar vad är det då som syns ögonen? En reflektion utav en persons hjärna och känslomässiga uttryck? Bara ett uttryck att kunna se med? Är personen som inte vill se dig i ögonen rädd att avslöja sina egna mörka tankar genom att blotta sig? Är det för att dina ögon reflekterar ett aggressivt och pressande inre? Jag vet inte varför ögonen är så speciella, varför de för vissa är poetiska och magiska men för andra påträngande och hotfulla.

Ögon är för mig något helt annat. I början utav mitt liv så var de bara fysiska kladdbollar som man använde för att kommunicera eller se med. Jag kunde stå i en proppfull tunnelbanevagn med tiotals ögon på mig utan att ens bry mig. Nu vet jag bättre. Hon ser mig överallt. Allt började en kväll när jag satt i min soffa och tittade på ett tv-program om universums mörkaste mysterier. Svarta hål, maskhål och såklart utomjordingar. Jag hade fortfarande kvar kaffe i kaffebryggaren efter den senaste fikapausen och även om jag visste att kaffet vid det här laget skulle vara ljummet och beskt hällde jag upp det som fanns kvar i någon gammal kopp med text som var så sliten att den inte gick att läsa längre. För varje liten klunk jag tog av kaffet grimaserade jag och rös utav den beska smaken av överkokt och kallt kaffe. Jag drack det ändå, jag vet inte varför men det är bara en sådan där sak jag gör. Trots mitt kväljande och grimaserande koffeinintag så somnade jag.

Jag vaknade kallsvettig och ångestfylld, jag kunde inte minnas att jag drömt något alls, men ett starkt obehag och en känsla utav panik kom sakta krypande innanför skinnet och ända ner till benmärgen. Rummet var nu mörkt men inte kolsvart. Jag kunde se konturerna och formerna utav mina möbler och prylar som låg utspridda över bordet och på tv-bänken. Jag höll fortfarande i mitt kaffe men alla försök att flytta på min arm var förgäves. Om jag ansträngde mig kunde jag röra på mig kanske en millimeter men om jag faktiskt rörde på mig eller bara inbillade mig själv att jag rörde på mig visste jag inte. Efter en tids kämpande och försök att ropa hjälp som resulterade i ett litet sketet pip gav jag upp. Jag kan ha suttit där i fem minuter eller i hundra år för vart jag än var just där och då fanns inte tid. Det är som när man somnar på eftermiddagen och sedan vaknar förvirrad utan att veta om man sovit 8 timmar eller 20 minuter. Jag ville skrika, jag ville gråta och jag ville mer än allt annat i hela världen få komma tillbaka till värmen och bort ifrån detta kalla, mörka och livlösa rum. Till slut gav jag upp.

Då hade jag hellre dött än spendera en enda sekund till på det här stället där allt jag kunde röra på och som existerade inom samma tid och rum jag befann mig i var mina ögon. Det var som att min kropp hade stelnat och bedövats utav kyla likt ett förstelnat lik, men mina ögon var här, mina ögon såg och påverkades utav den osynliga massan som fyllde rummet likt vatten fylls i ett glas. Det blixtrade till, mina ögon såg explosioner utav färger och rökfyllda moln men det var inte i rummet detta befann sig, det var i ögonen och någonstans visste jag att någonting hade tagit kontakt med mina själsliga fönster.

Färgerna bleknade bort och nu kunde jag även höra mer än mina hjärtslag och patetiska försök till ljud. Jag hörde något som skrapade, men det var inte ett grovt ljud utan mer som om någon stryker en hand mot en vägg och handflatan gnids mot den kalla ytan. Det var då jag såg henne. I ett rum fyllt av mörker lyste hon upp med sin likbleka hy och sitt långa silvriga hår. Men en sak fattades, fönstret. Hennes ögon hade bytts ut med svarta dimmiga hål, som jag stirrade in i hålen kunde jag se stjärnor. Solsystem och galaxer lyste i ändlösa svarta avgrunder och utan att jag märkte det hade hon kommit närmare och nu log hon. Min rädsla och panik hade försvunnit, hennes mun formade ett leende och hennes mungipor täckta i ett tjockt lager utav en torkad svartaktig vätska med nyanser av rött. Jag hörde henne prata men det var inte ord som kom ut, det var inte något jag eller någon annan någonsin hört förut.

Det lät som ett gnissel, som om universum talade i mitt öra med viskningar från eldstormiga solar och gigantiska svarta hål. Jag visste vad hon sa, jag förstod att mina ögon befann sig i samma dimension som vår skapare. Hon var en varelse men även universum. Hon hade kommit till mig. Hon hade valt mina ögon och jag kände sedan plötsligt hur värmen i kroppen kom tillbaka. Som en dammsugare kommit och sugit upp dimensionen jag befann mig i så var allt som vanligt igen.

Flera kvällar därefter lyckades jag med mina ögon få kontakt med dimensionen. Samma sak varje kväll, jag fick se henne varje kväll och jag bönade och bad till henne med hjälp utav mina ögon och tankar att ta mig med sig. Att låta mig få stanna hos henne och se universum och lära mig alla dess hemligheter. Sakta men säkert blev kontakten svagare och till slut försvann den helt. Jag vet inte vad jag gjorde men jag ser henne i ögonen hos varenda människa jag ser. Jag var till en början lycklig men jag kunde inte kommunicera med henne längre. Efter ett tag blev hon aggressiv. Varje gång jag såg in i en annan persons ögon fanns hon där och hennes iskalla ilska smittade av sig på människan vars ögon hon befann sig i. de riktade sin mänskliga ilska på mig och vissa smittades utav en stark depression och vart jag än gick och stirrade in i ögonen på folk för att få kontakt med henne så blev folk irriterade och rädda. Jag vet att det var hon som vände människorna emot mig men jag kan inte beskylla henne för det. Det var mitt fel för att mina ögon fortfarande var kvar i vår värld. Jag hade svikit henne men nu tänker jag ändra på det. Jag måste avlägsna mina ögon från min levande kropp för att de ska kunna förflyttas till den andra dimensionen. Äntligen ska mina ögon befrias, och kniven jag köpt ska vara den vassaste i stan. Jag och mina ögon tar nu farväl att skära ut mina ögon kommer att vara otrevligt men jag gör allt för att vara med henne, min sköna sylarapttan…