Vi använder cookies   Läs mer

 

  

 

Det var december igen. Året hade gått fort, tänkte Freja medan hon gick runt på stan och funderade på julklappar. Inte en snöflinga hade kommit, det ända som var på marken var ett tunt lager av glittrande frost. Kanske var det så mycket vinter det kunde bli, tänkte Freja och suckade tungt. Hon kom då att tänka på året innan, när hon hade varit vilse i en snöstorm och träffat någon som hon inte hade kunnat glömma sedan dess. Förra året hade varit lika mörkt och snöfritt ända tills hon hade träffat honom, den unga mannen med det långa silvervita håret och de vackra ögonen som hade glittrat som frost. Freja önskade lika mycket som hon önskade efter snö att hon skulle få träffa honom igen. Freja bestämde sig för att det var dags att ta bussen hem, hon var less på att irra omkring på stan. Efter en stund var det hennes tur att gå av bussen. Då kom en kall vind som svepte förbi och en snöflinga kom. Fler och fler snöflingor kom dansandes ner. Freja stod kvar där vid busshållplatsen en stund och lät snöflingorna smälta i hennes ansikte där hon stod och kollade upp i himlen. Hon log och tänkte ”Hoppas att snön inte smälter bort bara”. Hon började sakta att gå hem. Freja kom tillslut fram till sin dörr, men hon tvekade vid att röra vid handtaget. ”Tänk om...” tänkte Freja, ”Tänk om jag skulle träffa honom nu i år också om jag skulle gå vilse i en snöstorm...”. Hon vände sig om, det snöade mer nu. Med det så bestämde Freja sig, hon skulle gå ”vilse” i snöstormen igen.  Hon gick och gick, längre bort från sitt hem. Snön yrde omkring henne så hon kunde knappt se någonting. Men så såg hon en gran som det tycktes glittra omkring, så Freja gick närmare för att se vad det var. När hon kom fram till granen så lättade snön omkring, men det verkade bara vara runt omkring granen. Annars så fortsatte snön att yra på en bit bort. Men det var inte det enda som var konstigt, det glittrade magiskt kring granen och granen hade en vacker glittrig girlang. Stora snöflingor hängde på granen som julkulor och längst upp i toppen satt en ännu större snöflinga och glittrade där en julgransstjärna skulle ha suttit.  Granen hade lite snö på och var grå aktig och lite glittrig av frost sådär som det kan bli när det är riktigt kallt, sakta dalade några glittriga snöflingor ner omkring den. Det var konstigt att granen var täckt av frost för riktigt så kallt var det inte. Medan Freja stod där och beundrade granen så kände hon plötsligt en kall hand på sin axel. Innan hon hann vända sig om så kramade, vem det nu var som var bakom, om henne.

-”God jul Freja! Så vi träffas igen, du önskade snö i år också.” sa en vacker vänlig röst. Freja kände hur hon rodnade. Sakta vände hon sig om. ”Kunde det vara...”.  Och det var det, det var mannen med det vackra silvervita håret och de glittrande ögonen. Freja kände hur hon rodnade.

-”G...god jul! ...Men hur vet du mitt namn, jag vet inte ditt?”. Mannen log sitt mystiska leende och svarade:

-”Mitt namn är Frost”. Freja rodnade ännu mer.  -”Tycker du om julgranen?” frågade Frost. Freja tittade på den frostglittriga granen med den stora glänsande snöflingan i toppen och svarade:

-”Ja, det är nog den vackraste julgran jag sett.” De stod där en stund, nära varandra i tystnad och höll varandra i handen. Frejas hand började bli kall. Frost ryckte undan sin hand och sa:

-”Förlåt, fryser du?”

-”Nej...eller jo, lite...Men jag vill fortsätta att hålla dig i handen...Då vet jag...att du inte försvinner...” Frejas ansikte hettade. Frost log och svarade:

-”Du behöver inte oroa dig, vi kan ses igen imorgon om du vill det. Varenda dag, så länge det är vinter.” Freja log.

-”Det vill jag gärna! ...Men varför bara på vintern?” Frost log sitt mystiska leende och vände blicken mot granen. Sedan tog han Frejas händer i sina och försökte blåsa lite värme i dom. Det lyckades inte, hans andedräkt var kall och Freja frös.

-”Du kanske borde gå hem och värma dig...Förlåt...” Frost vänd bort huvudet, han kunde inte värma någon. Tanken på det gjorde honom lite ledsen.

-”Det gör inget, jag är varm inombords! Tack!” Sa Freja med ett stort leende. Frost log.

-”Du får plumsa hem, hoppas det går bra!” Sa han och vände sig mot granen igen. De stod där tysta igen och tittade på granen. Snöflingorna glittrade omkring den, mer magiskt nu när det hade blivit mörkare. En kylig vind svepte förbi och Frost viskade till Freja.

-”Vi ses igen imorgon.” Innan Freja hann vända sig om så var han borta, men den glittriga julgranen var kvar. Freja stod kvar där en stund. Snön lättade, mycket snö hade kommit. Snön hängde tungt i träden och överallt så glittrade det, vackert och magiskt. Freja var alldeles varm inombords och kände sig väldigt lycklig. Det var ÄNTLIGEN vinter! Julen skulle bli vit! Och hon hade träffat Frost och hade äntligen fått veta vad han hette! Och de hade pratat och skulle ses igen imorgon! Alla dagar det var vinter! Freja hoppades på en lång vinter. Hon log och började plumsa hemåt i snön.

 

                                                                                                                                                                                                                                             

 

 

 

En natt i början av maj, när jag för ovanlighetens skull lyckats med att gå och lägga mig någorlunda tidigt, vaknade jag med ett ryck i min säng. Jag tittade mig yrvaket omkring och kollade på klockan, den var bara 03.00. Rummet var kallt och jag hade en känsla av att någon stirrade på mig. Jag tittade bort i rummet, det var vare sig mörkt eller ljust. Sådär som det kan vara en natt i maj. Men längst bort i mitt avlånga rum var det mörkare, trots att det fanns ett fönster även där borta. Konstigt...Jag vände blicken bort mot dörren och ryste till. Där stod en smal, blek man helt klädd i svart och stirrade på mig. Jag tittade ner i golvet och gnuggade ögonen innan jag vände blicken mot dörren igen, han stod där fortfarande och stirrade på mig. Jag drog täcket över mig och tänkte:

”Det här måste vara en dröm, hur annars kan det vara någon i mitt rum.”

Plötsligt ryste jag till igen, känslan av att någon stirrade på mig var ännu starkare nu. Jag kikade fram under täcket. Mannen stod över mig nu och stirrande ursinnigt ner på mig. Mannen var väldigt blek med grått spretigt hår och hans svarta tomma ögon glödde av ilska. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag vände mig snabbt om och kurade ihop mig mot väggen.

”Det här bara måste vara en dröm, en dröm. Bara en dröm.” Tänkte jag.

”Men jag brukar aldrig drömma såhär...Aldrig drömma att jag ligger i min säng och vaknar i ett rum som ser precis ut som mitt rum...Drömmer jag inte?! Jag brukar aldrig fundera på om jag drömmer eller inte när jag drömmer” Plötsligt så kände jag en iskall hand på min axel, jag vände mig sakta om och möttes av mannens ursinniga blick. Jag vände mig snabbt om mot väggen igen. Det iskalla greppet om min axel blev allt hårdare. Jag fick inte fram ett ord, det kändes som om han försökte trycka ner mig i sängen och kväva mig med sin iskalla hand.

”Det här går inte, jag måste göra någonting! Så här gör man inte mot mig!” Tänkte jag lite argt. Jag sträckte mig efter ljusknappen till lampan. Tände och och vände mig om, beredd att knuffa bort honom. Till min förvåning så var det ingen där...Jag tittade förvirrat omkring, ingenting. Ingen var där!? Jag kollade på klockan, klockan var fyra på natten. Jag satt där i sängen ett tag. Trött men inte på ett yrvaket sätt, som om jag hade varit vaken ett tag. När hade jag vaknat egentligen? Var det bara en dröm? Eller...? Jag försökte att tänka på något annat och till sist så somnade jag om. Jag drömde inget mer då, vad jag minns i alla fall.

 

När jag vaknade så kom jag ihåg drömmen klart och tydligt, detta var ovanligt för mig. Var det verkligen en dröm? Den var för verklighetstrogen, jag hade aldrig drömt en mer verklighetstrogen dröm än den där. Mitt rum hade till och med sett ut som det verkligen gör... Jag rös till. När jag sedan berättade om drömmen för mamma så berättade hon att det hade bott en man på övervåningen där mitt rum ligger innan hon och pappa flyttat hit. Jag försökte att inte tänka mer på drömmen, länge hade jag en känsla av att om jag tänkte på den så skulle den magra bleka mannen dyka upp igen. Men jag såg honom aldrig mer, eller ens kände av den väldigt kyliga närvaron av honom igen. Inte ännu i alla fall. Jag vet fortfarande inte om det bara var en dröm eller...något annat. Men jag hoppas att jag aldrig får återse den likbleka, gråhåriga och svartklädda mannen med den ursinniga blicken igen.

 

Text och bild av Andrea Selling