Kommunikation

 
Hjälpmedel för att leda har varierat från medel för att signalera med röksignaler, vimplar, musikinstrument för signalgivning etc för att överföra information till dagens moderna störtsäkra och avlyssningsskyddade sambandssystem.

Rop

 
Genom att placera ut personer med starka röster i en kedja mellan de punkter som man önskade överföra information mellan kunde man genom dessas rop nå aktningsvärda resultat. Exempel på tillämpningar finns från såväl Perserriket som Grekland och Romarriket. Det är vidare troligt att man mellan tornen längs

Kinesiska muren använde ropare för överföring av information.

Akustiska metoder

 
Under antiken utnyttjades olika typer av blåsinstrument för signalgivning både inom lägren och för signalgivning under strid. I stället för mänskliga röster i roparkedjan kunde man använda akustiska hjälpmedel för signaleringen.

Budbärare

 
Såväl löpande som beridna budbärare är kända från antiken. Inom Perserriket uppfördes särskilda stationshus på lämpliga avstånd där avlösning av löpare skedde. I stationshuset kunde löparen återhämta sig

innan det var dags att åter föra ett meddelande vidare.

Ett välbekant exempel på budbärare är den budbärare som förde budskapet

om utfallet av striderna vid Marathon till Aten.

Brevduvor

 
Duvpost har använts sedan mycket länge, särskilt i Kina. I det gamla Egypten användes brevduvor för att skicka hem meddelanden från fartyg på resa. Man vet att egyptiska sjöfarare sände meddelanden med hjälp av duvor.
Från medeltiden och fram till 1800-talet användes duvpost av handeln, sjöfarten och framför allt krigsmakten. Vid belägringen av Paris 1870-1871 skickade de belägrade meddelanden och brevduvor med luftballonger. Brevduvorna användes sedan för att skicka meddelanden tillbaka till Paris. 381 duvor skickades från Paris. 302 av dessa kunde tas om hand av franska styrkor och skickas tillbaka med meddelanden. 59 av dessa lyckades återvända till sina duvslag i Paris. Med hjälp av mikrofilm kunde upp till 30 000 brev överföras till mycket tunna blad

som bands fast vid en av duvans största stjärtpennor.
Under första världskriget var brevduvor väldigt viktiga för arméerna. En brevduva kan flyga både långt och fort. Det var ont om fungerande radio och telefoner. Särskilt för soldater som var vid fronten och i strid. Då var det bra att kunna skicka meddelanden med brevduvor. Bara den brittiska armén använde 20 000 brevduvor under kriget.
I Tyskland experimenterade man med att låta brevduvor bära en liten kamera.

På så sätt kunde man ta bilder på vad fienden höll på med.
Den första militära brevduveverksamheten i Sverige var i Karlsborg. 1887 började man träna duvor

på sträckorna Örebro-Karlsborg och Bråviken-Karlsborg.

Denna verksamhet lades ned i slutet av 1890-talet.
Brevduvor ska också ha använts vid smuggling av exempelvis diamanter.
Duvpostverksamheten avtog kraftigt i samband med uppfinnandet och utbredningen av telegrafen. En av de allra sista duvpostlinjerna gick till fastlandet från ön Great Barriär utanför Auckland i Nya Zeeland.

Den militära tillämpningen ersattes med radio.

Eld och rök

 
Eld och rök utnyttjades tidigt under antiken för att överföra budskap. Innehållet i budskapen var kortfattade och oftast bestämda i förväg. Genom att utnyttja bergstoppar för eldar och rökalstrare kunde stora avstånd överbryggas. Genom att utrusta bevakningstorn längs vägar och bevakningsmurar med eldar och rökalstrare så kunde man

signalera snabbare än med löpare och säkrare än med ropare.

Optiska telegrafer

 
Genom att utrusta signalstationerna med facklor och/eller flaggor samt förse signalstationerna med kodnycklar kunde man genom att visa olika antal flaggor alternativt facklor (i mörker) överföra meddelanden. Denna typ av optisk telegraf har använts såväl för fredstida behov som för krigsbruk i det gamla Grekland.

Soltelegraf

Ett annat exempel på en antik optisk telegraf är utnyttjande av ”soltelegrafen - heliografen” inom det Bysantinska riket. Denna telegraf bestod av speglar med vars hjälp man i respektive sändande signalstation sände ljusblinkar i form av solreflexer till mottagarstationen.

Kavalleritelegraf

 
Kavalleritelegraf kallades det slags krigstelegraf som medfördes av kavalleritelegrafpatruller, ridande patruller. Patrullerna skulle snabbt kunna åstadkomma rapportföring och ordergivning med telegraf eller telefon såväl på längre sträckor framför arméns front eller under spanings- och bevakningstjänst före och under striden. Detta skedde antingen genom användandet av permanenta ledningar eller genom byggandet av lätta linjer.  Man drog utrustningen på vagn med hästar.
Kavalleritelegrafen i Sverige, som organiserades 1903, bestod av tunn järntråd, isolerad eller bar, och telegrafapparater, som även kunde användas för vanlig telefonering. Senare infördes vid kavalleriet, liksom vid infanteriet, trupptelegraf.
Så småningom kom även radio till kavalleriet. Så sent som under 1950-talet, innan armén var helt "avhästad",

fanns en lätt radiostation med beteckningen 10 W Kl.