Dumburken går på högvarv från morgon till kväll och jag är föga intresserad av det som visas. Om det någon gång kommer något som verkar intressant spelar det ingen roll, för jag har förlorat patenten att välja program för länge sedan. Vad gör man inte för att minska risken för konflikter med en viljestark tonårsdotter? Nej, det gäller att acceptera att det enda som visas är intetsägande tvåloperor och meningslösa realityserier, om vem som är värd att älskas eller vem som har den perfekta kroppen.
Det är främst tjejer med låg självkänsla som skämmer ut sig i sitt sökande efter att bli sedda och bekräftade. På kort tid, ska de inför publik, antingen väljas eller bli ratade. När det sistnämnda händer blir de helt förstörda och hela deras värld rasar samman, för att de har satsat allt i tron att det är omvärlden som bestämmer deras egenvärde.
Utseendet har alltid varit en fixering hos de flesta tjejer och det blir bara värre med tiden. Media vilseleder gång på gång unga tjejer att en människas värde beror på det yttre. Vi kan se det i filmbranschen, där de uteslutande väljer skådespelare med ”idealiskt” yttre, åtminstone om det handlar om romantik. I komedier och vissa draman kan de däremot gå utanför ramarna och ha med skådespelare som inte är lika bildsköna och till och med förlöjliga de ännu mer, genom att medvetet göra de fula.
Jag föredrar att titta på sådant som ger mig budskap och värdefulla insikter om vad som verkligen betyder något. Det ska kännas äkta, även om det ibland kan vara både trevligt och behövligt att släppa verkligheten och längtande drömma sig bort in i filmens vackra värld.
Idag finns det många människor som lever i stress, där det knappt finns någon tid över för social samvaro eller avkoppling. Det är långa dagar på jobbet, barnen ska till dagis eller skola och på kvällarna är det fotbollsträning och andra aktiviteter. Ofta hinner familjer inte ens äta middag gemensamt. Men alla lever inte så här i dagens samhälle.
Om du är en av dem som av någon anledning går hemma och funderar på vad du kan fylla dagen med, så finns det massor att göra. Kanske sitter du just nu på soffan och tittar på TV eller surfar på nätet, för att du inte har något annat för dig? Då och då har tanken dykt upp, att du borde komma igång med något, men energin är låg efter långvarig inaktivitet. Du kanske har planerat att promenera regelbundet för att må bättre, men känner att det är tråkigt på egen hand?
Tänk då på, hur många äldre människor som sitter inspärrade i sina lägenheter, utan möjlighet att komma ut och njuta av sommarvärmen som snart är här. De sitter ensamma och förtvivlade, för att de är bortglömda i besparingarnas Sverige. Hjälpmedel till de gamla, som permobil, är ingen självklarhet längre och hemtjänsten hinner inte alltid med att vara medmänniska längre.
Hemtjänsten blir fångvård av äldre -
http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article20343386.ab
Deras liv har bestått av många ansträngande år av svett och tårar för att bygga upp ett fungerande samhälle, men blir behandlade som sopor, när vi borde visa dem vördnad och tacksamhet. Vem har de kämpat för? Till skillnad från dagens samhälle, har de lagt ner sin tid och kraft på mänskligheten och inte bara sina egna.
Jag kan svära på att om jag satt ensam och handikappad i min lägenhet och hade en frisk och kry sjuttioåring som granne, skulle hon vara den första att hjälpa mig om samhället skulle svika mig.
Så när du har tråkigt, kan du hälsa på gamla Märta i huset intill, ta en kopp kaffe och prata bort en stund. Hon har mycket livserfarenhet att bjuda på och sitter just nu i sin ensamhet och bara väntar på att någon ska knacka på. Barn och barnbarn, kanske bor långt bort och kommer sällan eller aldrig på besök. Varför inte ta den så länge planerade promenaden, ut i den grönskande omgivningen tillsammans med henne och ge henne en bit av sommaren? Denna varma och kärleksfulla handling kommer att ge dig oändligt mycket tillbaka och vetskapen att leendet på hennes läppar är din förtjänst, det är äkta lycka.
Vill samhället inte att vi är delaktiga? Är deras syfte, att gömma undan oss genom isolering i våra hem?
Innan jag flyttade till Örnsköldsvik hade jag under ett par år haft en positiv period. Min utveckling gjorde att jag ville komma ut och engagera mig, så jag sökte mig till en större stad som hade föreningar som intresserade mig, bland annat
Attention och RSMH
Jag var energisk och målmedveten till skillnad från den tafatthet, orkeslöshet och isolering som jag har känt under hela mitt liv. De positiva förändringen skedde efter att jag hade fått medicin för ADHD. I stället för att leva ett liv avskiljt från omvärlden, började jag leva och vara delaktig.
Det dröjde dock inte länge förrän psykiatrin i Örnsköldsvik fick för sig att jag inte skulle ha Ritalin längre. Deras argument: ”Vuxna kan inte ha ADHD.”
Jag orkade inte kämpa mot dem, utan fick sluta med medicinen inom två veckor. Min neuropsykiatriska funktionsnedsättning var nog med att ta i tu med. Jag behövde inget mer att kämpa mot.
Att hoppas på att hela läkarkåren på psykiatrin ska ändra uppfattning om dessa frågor, är lika tålamodskrävande som att stoppa en sockerbit i arslet på en gris och suga på trynet i hopp om att få känna sötsmaken.
Plötsligt befann jag mig där jag vill vara, men sjukvården hade då sett till att jag inte passade in längre. Jag orkade inte med det tempo som behövdes för att vara delaktig i föreningar. Inte ens med eget hem kunde hållas i ordning. Hemmet som speglar hur vi mår. Och i mitt huvud var det bara kaos.
Medicinen påverkar mig också i hur jag agerar socialt. Utan medicin kan jag bli hyper och prata sönder människor jag träffar.