Varför är det så svårt att sova? Trots att man är helt slut i både kropp och själ, kan man bli liggande i sängen timme efter timme, utan att sömnen infaller sig. Och även om man har en lyckad träff med John Blund, dröjer det inte mer än ett par timmar tills man vaknar igen. Har man tur, kanske man får sova ytterligare en timme eller två med ett uppvaknande däremellan.

Nästa morgon känner man sig mer sliten än innan man gick och la sig. Kroppen känns som om den har åkt en runda i torktumlaren och det känns som om man bär omkring på ett bowlingklot ovanför axlarna. Helst av allt vill man bara krypa ner i sängen igen.

Ibland har jag hållit mig vaken i ett helt dygn i hopp om att kunna sova ordentligt en hel natt och jag är nog inte ensam om det. Förmodligen en ganska vanlig åtgärd. Är det rätt väg att gå? En gång i tiden trodde jag det, men för mig fungerar det bara till viss del.

Visserligen brukar jag somna på kvällen nästa dag, men dagen efter är mitt fysiska och psykiska mående sämre än om jag i stället hade sovit ett par timmar natten innan. Innebär det att det är viktigare att sova varje natt, än att sova tillräckligt många timmar?

Alla är eniga om att det är ett hälsoproblem att inte få mer än tre timmars sömn per dygn. Att det dessutom påfallande ofta blir färre timmar, påverkar givetvis vårt mående. Men i vilken grad inverkar det på livet? I själva verket kanske det är vi som uppfattar problemet större än vad det egentligen är?

För några år sedan såg mina sömnbesvär annorlunda ut. Som regel kunde jag nästan alltid sova när jag väl hade somnat och om jag inte hade någon tid att passa, fick jag en sammanhängande sömn i åtta till nio timmar.

Svårigheten var att komma till ro och somna på kvällarna. Ibland var det självförvållat. Andra gånger var det tankecentralen som jag levererades med utan någon avstängningsknapp för fyrtiosju år sedan.

Eftersom jag var sjukpensionär hade jag ofta förmånen att kunna sova på dagarna och därmed kompensera bristande sömn. Men min hjärna var programmerad till att följa de sociala normerna. Då sover man på natten. Kanske borde jag i stället, ha låtit min kropp fungera som Skalmans mat- och sovklocka?

Till viss del tror jag att man ska följa sin egen klocka, men det fungerar sällan i längden. Samhället är inte uppbyggt så och det är en omöjlig konstruktion i dagens moderna värld. Även om jag inte måste iväg till jobbet, är jag sambo och då måste jag till viss mån anpassa mina sovtider efter honom. Det sociala livet är lika viktigt som att tillfredsställa sömnbehovet.

Att komma till rätta med sömnproblem som man själv förorsakar, genom att syssla med sådant som man lätt fastnar i, är ganska lätt att bryta om man verkligen vill. Det handlar disciplin. Tankarna är däremot svårare att förändra. Men det går och jag har lyckats. Dock inte vid sänggåendet. Så problemet kvarstår.

I mitt fall handlar det för det mesta om min livssituation och sådant som jag har svårt att påverka själv. Oron inför framtiden. Timmarna innan jag somnar ockuperas av desperata tankar om mirakulösa idéer för att få ett normalt liv och ångesten över att inte lyckas komma dit.

Jakten på lösningar sätter givetvis i gång hela kroppen. Varenda muskel agerar som om de trodde att det vara ett styrketräningspass och hjärtat pulserar som om jag gav järnet på löpbandet. Och jag föredrar att sova i en sval säng. Inte en simbassäng.

Även om jag inte har lyckats att styra över mina grubblerier, har jag haft stunder i mitt liv när harmoniska tankar har hamnat först i kön. Vissa speciella tillfällen som en nyförälskelse, ett trevligt minne eller en överraskning om något roligt som ska ske, har en tendens att fylla oss med behagliga känslor. Visserligen kan man lätt bli som en rastlös tonåring ett tag, men det slutar alltid med att man somna med ett leende på sina läppar.

Hur matar man sig själv med sådana fantasier när verkligheten har fångat en och bommat igen alla nödutgångar?