Del: 1 av 3

Enligt mina beräkningar har jag sett 38 titlar som är gjorda 2017.

Jag har räknat med filmer, säsonger utav tv-serier och till och med ett par dokumentärer och dokumentärserier.

Jag kommer att ge varje titel ett betyg mellan 1 och 10 men de betygen gäller endast i relation till listan och istället för att lista upp alla titlar i en ordning så är mina betyg ändå gjorda i bäst till sämst. Vissa titlar har samma betyg.

Jag har verkligen gillat det 2017 har haft att erbjuda och har rankat 38 titlar med den lägsta på 2.0 och högsta på 10.0.

 Jag kommer skriva lite om varje titel som jag brukar göra med mina listor och därför har jag valt att dela upp de 38 titlarna på 3 delar och sedan kommer jag även skriva en fjärde del, men om vad 2018 har att erbjuda.

Del 1 & 2 kommer innehålla 13 titlar medan den sista delen kommer innehålla 12 titlar.

 Let’s Begin…

The Leftover säsong 3: 7.8/10

Leftovers är en dramaserie från HBO och handlar om en grupp människor och deras liv efter att 2% av jordens befolkning plötsligt försvunnit. De två första säsongerna är riktigt starka och högrankade för mig, med en stadig uppbyggnad i den första säsongen till den magiska andra säsongen. Den tredje säsongen följer i samma fotspår men den når inte alls upp till den klass säsong två hade och når inte riktigt till samma nivå som säsong ett. Men det betyder inte att denna tredje och sista säsong är dålig, den tredje säsongen håller i sann HBO anda hög klass och lyckas beröra tittaren med perfekta skådespelarinsatser och nyanserade karaktärer som är hjärtat i denna serie. Många serier kan tappa bollen helt när det kommer till att avsluta en serie och avslutningen känns ofta slarvig. Men Leftovers säsong tre håller en hyfsat stadig takt med slutmål i kikaren, men den gör inte det misstaget många serier gör när de offrar karaktärsdrivande narrativ för ett händelsebaserad narrativ för att de måste ha en avslutning och därför låter omständigheterna styra karaktärerna mot deras mål istället för att låta karaktärerna påverka omständigheterna. Ett stort plus här är att man får ett avslut och svar på mysteriet. Att lämna saker ambiguöst kan vara smart för att låta mysteriet förbli ett mysterium men det stora behovet av karaktärernas sökande efter svar ger en större tillfredställelse om man får se säcken knutas ihop och får se karaktärerna få frid.

Arkiv X/The X-Files säsong 10: 5.0/10

Arkiv x är en utav 90-talets största serier och det med all rätt. Seriens första säsong hade premiär år 1993 och serien avslutades med den nionde säsongens sista avsnitt 2002. Men det stora tv-fenomenet som är Arkiv X hade inte bara ett stort intryck och en stor påverkan med sin formula som inspirerade den klassiska serien ”Buffy: the vampire slayer” och serier som ”Supernatural”. Arkiv X bjöd även på två långfilmer som gick på bio, den första kom år 1998 som såg huvudkaraktärerna Mulder och Scully stoppa en utomjordisk invasion med effekter och budget som långt överträffar den de kunde använda sig av i tv. Den andra filmen kom sex år efter att den sista säsongen hade gått, filmen ”I want to believe” kom år 2008 och var en mer isolerad berättelse på mindre skala och liknade mer en sci-fi thriller med ett mysterium att lösa. Det var tydligt att törsten efter Arkiv X hade växt och år 2017, 15 år efter att serien slutat så kom det en tionde säsong med 6 avsnitt. Det var menat som en engångshändelse och en eventsäsong men säsong 11 pågår nu under 2018 medans jag skriver. Arkiv X är nostalgi. Att se på de gamla säsongerna, specifikt säsongerna 1-7 är en fängslande upplevelse. De två FBI agenterna genomgår mycket tillsammans. Vid säsong 8 och 9 hoppade dock skådespelaren som spelar Mulder av serien och var bara med i hälften utav säsong 8 samt de två sista avsnitten av säsong 9. Detta ledde till att han ersattes med en enligt mig helt okej ny karaktär men serien blev aldrig sig lik. Filmen 2008 som såg Mulder återuppta sin huvudroll var inte mycket mer än ett förlängt stand-alone avsnitt. Säsong 10 är helt okej. Lagom blandning humor och drama men den övervägande storyn står på svaga ben. Och den där nostalgiska stilen är som bortspolad och serien känns inte som samma Arkiv X längre. Men det är skönt att få se den igen, som att träffa en gammal vän man inte sett på länge: det är kul att träffas men inget är sig likt.

House of cards säsong 5: 6.5/10

House of cards är en netflixserie som hjälpt företaget att bygga upp sitt namn och varumärke. Ett mycket välgjort politiskt drama som i säsong 1 börjar med en hungrig politiker som inte är rädd för att spela fult för att nå till toppen utav stegen: att bli president. Här vill jag varna för SPOILERS. Frank Underwood har i säsong 5 nått toppen men riskerar att förlora valet mot sin motståndare som spelas utav den svenske skådespelaren Joel Kinnaman. Precis som i de fyra första säsongerna följer denna femte säsong Franks ambitiösa jakt på vara i topp, dramatisk, komisk och i vissa stunder ganska mörk. House of cards är en underbar serie.

Skönheten & odjuret/Beauty and the beast: 4.5/10

Här kan jag komma att vara lite orättvis då den här filmen inte riktigt är min kopp te. Filmen är en musikal – jag ogillar musikaler. Det är en disneysaga – jag föredrar lite vuxnare och mörkare filmer. Men jag har några bra saker att säga om den. Den är väl gjord produktionsmässigt och den gör ett riktigt bra jobb med att imitera den tecknade versionen.

Alien: Covenant. : 6.9/10

Alien: Covenant utspelar sig innan händelserna i den första Alien filmen från 1979 men den är en uppföljare till filmen Prometheus som utforskade människornas förfäder och ursprung ute i rymden och som även såg ursprunget till de fruktade Xenomorpherna som är de rovdjursaktiga varelserna som ska bekämpas. Av någon anledning verkar det som att många människor hatar prometheus och Alien: covenant. Om jag ska vara helt ärlig förstår jag inte varför. Alien: Covenant utforskar vidare på den mytologi alien universumet byggt upp och ger svar på frågor som lämnades i Prometheus. Den allra första Alien filmen var en skräckthriller som utspelade sig på ett rymdskepp där karaktärerna isolerade var tvungna att överleva. Aliens (tvåan) var mer utav en actionthriller som såg en strid med intergalaktiska militärer och Xenomorpher i ett försök att överleva. Prometheus var på många sätt unik med att den var mer som en upptäcksresa men också en thriller. Alien Covenant var en mix utav alla tre. Inte på ett dåligt sätt men på ett bra sätt och även om den såklart inte är lika bra som originalfilmen så lyckades den stå på egna ben och erbjuda en djupare insyn i mytologin samt ge filmen en känsla utav hopplöshet i att vara strandsatt på en planet som tycks krylla utav monster. Dock fanns det fortfarande hjälp att få men det finns även dubbla motiv, en varg i fårakläder.

Rings: 3.2/10

År 2002 gjordes en amerikansk filmversion utav den ursprungliga japanska filmversionen ”Ringu”. Den nya filmen hette The Ring och fick ett helt okej bemötande bland kritiker och tittare. Två år senare gjordes uppföljaren till remaken, The Ring Two. Uppföljaren blev betydligt mer sågad och anses utav många som en av de värsta uppföljarna utav en skräckfilmsremake. Och så kom då en helt ny, färsk del i denna skräcksaga, precis som i de tidigare filmerna så var reglerna i princip desamma. Ett hemsökt videoband som någon ser på lägger en förbannelse över den personen. Telefonen ringer, en röst säger ”seven days” vilket alltså betyder ”sju dagar”. Personen har sedan en vecka på sig att föra över denna förbannelse genom att få någon annan att se på videobandet. Lyckas inte personen med detta så kommer den krypande spöktjejen krälande ur TV:n och får sitt offer att dö utav skräck som sedan efterlämnar ett makabert ansiktsuttryck som ett litet påskägg för den som snubblar över liket får se. Men trots att ettan lyckades och tvåan misslyckades så hade jag faktiskt förhoppningar om denna film. De har haft 13 år på sig att grubbla över idén och något måste de ha lärt sig efter tvåan. För att inte gå in i för mycket detaljer så skär jag ner lite på finpratet: Den här filmen suger. Proppfylld med billiga skrämseltrick, smöriga repliker och pappersplatta karaktärer så lyckades Rings förstöra mitt hopp. Det fanns ett par häftiga scener som en när spöket krälar sig ur en plattskärms tv som blivit nerknuffat på golvet. Men aj aj aj den här filmen blev varken läskig eller komiskt dålig, den tog sig själv på alldeles för stort allvar för det.

Twin Peaks: 6.1/10

Twin Peaks är en utav de serier som i början på 90-talet byggde grundstenarna för framgången som tv-serier har idag. Twin peaks var revolutionerande och före sin tid, den berättade en historia med en kvalité som tv serier inte hade kunnat göra tidigare. Seriens första säsong var dess mest framgångsrika och lyckades få miljontals människor sitta som på nålar fästa vid tv:n för att lista ut detta bisarra mordmysterium. En bit in i andra säsongen löstes mysteriet och beslutet att utöka serien med dubbelt så många avsnitt gav den en halv säsong att försöka upprätthålla sitt momentum. Twin Peaks hann inte längre och för många hade seriens gravsten ristat in 1990-1991 med små hopp om en framtida tv-film. 26 år gick och år 2017 kom en helt ny uppgraderad säsong fullpackad med avsnitt, fria ramar för skaparen David Lynch och inga restriktioner i censorering i och med att serien nu gick via Showtime. Serien var inte alls sig lik och det stod klart ganska tidigt att detta var inte Twin Peaks, detta var Twin peaks 2017. Väldigt utdragen och konstig tyckte många, och till viss del höll jag med. Problemet är att David Lynch dränkte serien i hans egna konstnärliga uttryck och för en vanlig tv-tittare är det inte särskilt tilldragande. Många uppskattade dock denna version som ett ”mästerverk” men själv vart jag lite besviken. Trots det så växte den nya säsongen ut i ett spännande ark och avslutades med en väldigt intressant cliffhanger. Det där mysteriumet och den röda tråden som följer blir dock mycket skymd i förvirring, och det verkar som att det enda sättet att ”förstå” säsongen är genom att interpretera och filosofera om vad saker och ting betyder. Den är som ett prov man måste studera mycket inför.

The Walking Dead säsong 7B & 8A: 2/10

The walking dead är modern tv’s största tragedi. Den började 2010 med en 6 avsnitt kort miniserie men den utökades sedan som vanlig tv-serie. Trots att kvalitén dalade redan i säsong 2 och sjönk ganska lågt i säsong 3 höll jag mig fast vid den. Och säsong 4 vart en klar förbättring enligt mig och efter det så började den dala igen efter en stark start på säsong 5. Vad som en gång handlade om mänskliga karaktärer som befann sig i en hemsk situation där de ständigt måste hålla ett öga öppet och skydda sina närmaste mot den förfallna världen som nu tillhör de vandrande döda, har nu 7-8 år senare endast blivit en medioker skugga utav det karaktärsdrivna tragiska äventyr det en gång var. Utvecklingen eller snarare nedmonteringen som lett till vad vi har nu har dalat, men runt andra halvan av säsong 6 har serien endast haft en handfull avsnitt som är bra. Karaktärerna är inte längre motorn som driver och påverkar omständigheterna, istället används karaktärerna som verktyg för att driva berättelsen framåt. Karaktärerna är ytliga och kan i ena avsnittet vara kallblodiga cyniker för att sedan bli progressiva visdomsmaskiner som agerar som seriens morala kompass och som inte pratar som vanliga människor pratar utan som försöker hålla inspirerande tal varje gång de får en syl i vädret. Oftast brukar detta betyda att en karaktär ska dö i serien, för utav någon anledning känner de att de måste göra en karaktär till moralisk väktare för att kunna få ut så mycket utav karaktärens död som möjligt. Oftast på ett chockerande sätt som inte är förtjänat eller uppbyggt och som inte tjänar något syfte i storyn för att det påverkar inte karaktärerna längre än någon säsong då de ska hämnas för att sedan omkalibreras till helt annat beteende för att kunna driva berättelsen framåt. Orden som karaktärerna säger håller ingen vikt och försöker verka djup och poetisk men faller bara platt och lyckas inte ens penetrera ytan. En karaktär kan vara en ledartyp för att sedan åta sig ett trotsigt tonårsbeteende och tvärt göra något dumt som får någon annan dödad, detta trots att samma karaktär redan kan ha gjort samma misstag och förr och ångrat sig eller att någon annan har varit lika dumdristig. Karaktärerna är bara schackpjäser, ihåliga träbitar som byter position efter skaparens vilja. Det är orealistiskt och många kan säga att det är en serie som handlar om zombies, den ska vara orealistisk men det håller jag inte med om. En viss standard bör hållas och även i fiktiva scenarion och världar så behöver karaktärer ändå hålla en realistisk standard, det är de som ska driva storyn för det är karaktärerna som gör att vi bryr oss och som gör att vi kan se oss själva och relatera till karaktärerna oavsett vilken miljö de befinner sig i. och ett annat problem serien har är girighet. De försöker tjäna så mycket pengar som möjligt att de drar ut varje säsong till 16 avsnitt trots att de egentligen bara behöver 6 avsnitt med en budget på 16. Men tyvärr vattnas det ut. Jag hatar inte The Walking dead, jag känner mig bara besviken över att en serie med så stor popularitet och så stor potential som i början hade karaktärer som sög in mig i deras värld nu har blivit så nertrampad, urvattnad och nervärderad så att en såpig western serie från 70-talet skulle kunna erbjuda bättre. Tragedin är att de krafter som bestämmer över the walking dead har offrat en otrolig berättelse om människans natur och vilja att överleva omständigheter större än de själva och den där dimmiga gränsen i gråzoner som ifrågasätter: när blir man lika mycket monster som de monster man måste överleva. Till hur mycket pengar kan vi tjäna samtidigt som vi spenderar så lite som möjligt och bara fortsätter mata våra godtrogna fans med hästdynga. Den här blev lite längre än vad jag trodde, jag ska försöka att inte låta mig själv flyga iväg på tangentbordet sådär.

Wonder Woman: 7.1/10

Wonder woman är en film som är en del utav ett bredare fiktivt universum. Precis som vi har marvels fiktiva universum med The Avengers, Ironman, Captain America etc. så har vi även ett DC Comics fiktivt universum. I det här universumet har vi superhjältar såsom Superman, Batman, The Flash och såklart Wonder Woman. Marvel och DC har sedan många år tillbaka, långt innan filmernas konkurrens varit rivaler. Medan Marvel arbetat ganska hårt i tio år nu med sitt filmuniversum så har de också fått skörda det de sått och de har drivit på många framgångsrika filmatiseringar samt gett individuella karaktärer sina egna filmer och introduktioner. DC valde att göra det på ett lite mer annorlunda sätt genom att börja med en film som handlade om superman för att sedan direkt hoppa in och introducera batman samt Wonder Woman i dess uppföljare. Mycket kritik har riktats mot DC och deras lite mer mörka filmer och för många så är Wonder Woman undantaget som bekräftar den regeln. Wonder Woman äe en bra film. Den är inte fantastisk eller banbrytande och oscarsvärdig. Men, Wonder Woman är en mycket välgjord actionfilm med karaktärer som för en superhjältefilm är välskrivna och lätta att sympatisera med. Välgjorda skådespelarinsatser och en väl skapad känsla och atmosfär som gav filmen en stark blandning utav humor och drama. Filmen kanske inte är så fantastisk som många får den att verka som, men det är en väldigt bra film som jag rekommenderar.

Annabelle: Creation: 9.3/10

Annabelle: Creation är en uppföljare till Annabelle (2014) fast den utspelar sig innan den första filmen och är regisserad utav en skicklig svensk regissör, David F. Sandberg som härmed gör sin andra amerikanska skräckfilm. Det finns mycket att säga om Annabelle: Creation men det mesta har jag redan sagt i en tidigare artikel som jag skrev i en recension om Annabelle: Creation. Utöver det jag skrev i den artikeln finns inte så mycket mer att säga utan jag kan bara säga som så att Annabelle: Creation är inte bara skräck, Annabelle: Creaion är ren terror och helt enkelt en riktigt välgjord läskig film. Det är inte psykologisk skräck på det sätt som till exempel The Shining utan mer en läskig och väldigt effektiv film. För bästa upplevelse bör den ses sent på kvällen ensam hemma i ett nedsläckt hus.

The Punisher säsong 1: 8.8/10

Inom ramarna av Marvels expanderande fiktiva universum som jag nämnde i min sammanfattning angående Wonder Woman så är det inte bara filmer som finns. En del tv-serier som bygger ut på Marvels universum har gjorts och där har vi de procedurliga serierna såsom ”Agents of S.H.I.E.L.D”, Agent Carter och Inhumans. Sedan har vi de lite mer karaktärsdrivna actiondrama serierna inom marvels universum som är gjorda av Netflix. Serier såsom Jessica Jones, Daredevil, Luke Cage och Iron fist. Alla dessa serier har en lite mörkare ton och mindre spektakel men mer personliga konflikter som brukar komma i form utav en antagonist som vår hjälte ska bekämpa över ungefär en säsong. Sedan kom då The Punisher. En serie som otroligt nog också är en del utav samma universum som Thor och Spiderman. The Punisher är en Netflix serie och han dök först upp i den andra säsongen utav Daredevil, han har nu fått en egen serie och den är något helt unikt i jämförelse med alla andra Marvels adaptioner. Riktigt mörk, våldsam och extremt brutal. The Punisher spelar i en egen liga och den visar en mörk och bristfällig värld med nyanserade, motiverade och djupt traumatiserade karaktärer. The Punisher må visserligen existera i ett universum där han kan stöta den fantastiske Spiderman ute på en promenad men den är inget för barn att se på.

Dunkirk: 7.3/10

Från regissören Cristopher Nolan som gett oss moderna mästerverk i filmform såsom Memento, The Dark knight trilogin, Inception och Interstellar kommer här tillbaka med ett riktigt storlaget krigsdrama. Filmen fångar slaget vid Dunkirk som är baserad på det riktiga slaget vid Dunkirk som utspelade sig under andra världskriget. Filmen utspelar sig kring själva slaget då 400.000 män som skulle ta sig hem blev anfallna från alla håll och kanter på en strand i Dunkirk. Klaustrofobin och händelserna är vad filmen utspelar sig inom då vi får följa våra karaktärer i deras desperata försök att ta sig ifrån dödsfällan de hamnat i. från himlen, havet och land bombas och skjuts det. Dunkirk är inte likt något krigsdrama du sett förut, utan kan mest i så fall liknas vid slaget om winterfell i Game of thrones säsong 6 avsnitt 9. Här finns det inga scener med karaktärer som sitter vid en lägereld och pratar, ingen scen som lutar sig emot djupa samtal. Istället får vi följa karaktärerna genom hela filmen i samma slag och i samma situation med få lugna stunder och en insyn i panik och viljan att överleva samt hur hemskt krig verkligen är. Jag gillar djupa välgjorda karaktärer som kan analyseras utvecklas över en berättelse så därför gav jag inte Dunkirk ett högre betyg, men Dunkirk är inte heller bara en ytlig actionfest utan den framför även ett djupare budskap i visuellt råa och instinktiva miljöer där karaktärernas handlingar visar vilka de är utan att nödvändigtvis ge insyn via ord och motivationer. Riktigt välgjord och stark film som berättar sin historia i mänsklig natur och deras agerande istället för att ha ett klart och tydligt emotionellt eller individuellt narrativ i form av uttryck som istället bytts ut mot emotionell terror och den individuella viljan att överleva i form av instinkt.

King Arthur: 5.2/10

King Arthur är en annorlunda film. Det är en film som handlar om sagan om Kung Arthur eller ”svärdet i stenen”. Filmen är actionpackad, men den är inte riktigt helt med. Filmen utspelar sig inte i en realistisk medeltida miljö som den förra King Arthur filmen gjorde utan är istället full med fantasy. Vilket är helt okej men problemet ligger lite djupare än så. Det gäller alla de karaktärer som ska vara en del utav kung Arthurs gäng och som filmen vill att vi ska heja på och sympatisera med. Men karaktärerna är istället personlighetslösa och skulle kunna ersättas med en eller två karaktärer som får lite mer möjlighet att utveckla en personlighet på skärmen. Utöver det finns det lite scener som filmen genomlider med karaktärerna som egentligen inte hade någon riktig vikt eller påverkan utöver att skapa spännande äventyrliga scener. Alltså scener som inte riktigt leder till något som inte hade kunnats genomföras av karaktärerna på ett enklare och mer logiskt sätt. Annars är det en väldigt häftig film visuellt med en hyfsat bra huvudkaraktär och antagonist som hade två duktiga skådespelare i sina roller.